Bangladesh still game!

The new Swedish government (last fall) today presented their list of countries and their strategy for development aid from Sweden. The number of countries has been cut from 70 to 33, but Bangladesh is still a priority country.

Uppdaterad 27 aug 2007 00:50

"Vi slopar biståndet till Kina och Vietnam"

Biståndsminister Gunilla Carlsson presenterar den nya biståndspolitiken: Vi reducerar antalet biståndsländer från dagens 70 till 33. Det är inte effektivt att sprida ut biståndspengarna på ett 70-tal länder. För de fattiga länderna är det heller inte bra att det finns för många givare närvarande. Därför koncentrerar vi nu insatserna till att omfatta drygt 30 länder. Bland de länder som inte längre finns med i vår biståndssatsning återfinns Kina och Vietnamn. Utfasningen sker dock under en viss övergångsperiod. Bland de länder vi satsar på finns fattigdomsbekämpning, fredsprocesser och återuppbyggnad i Somalia, Sudan, Afghanistan och Irak. Men även samarbete för att underlätta EU-integration och stärka fattigdomsbekämpningen i Albanien, Kosovo och Serbien, skriver biståndsminister Gunilla Carlsson.



Som minister med ansvar för internationellt utvecklingssamarbete är min främsta uppgift att säkerställa att Sveriges insatser ger resultat. En aktiv svensk utvecklingspolitik, genomförd på rätt sätt, kan väsentligt bidra till en rättvis och hållbar global utveckling och spela en roll i kampen mot fattigdomen.

Arbetet med hur och var biståndet kan göra mest nytta borde ha påbörjats långt tidigare. Sverige har under åren inlett utvecklingssamarbete med allt fler länder trots att det har saknats en genomtänkt idé för hur, var och varför vi ska engagera oss.

Sedan slutet av 1980-talet har antalet länder som får stöd ökat explosionsartat från ett 20-tal så kallade programländer till ett 70-tal i år. Menar vi allvar med att bidra till förändring, så är det inte effektivt att sprida pengar tunt i så många länder. För de fattiga länderna är det inte effektivt att alltför många givare är aktiva i varje land. Deras ofta begränsade administration belastas av att hantera kontakter med många givare.

Den svenska regeringen är inte ensam om denna insikt. Riksdagen pekade för flera år sedan på att Sverige måste begränsa antalet samarbetsländer. Även internationellt finns en växande medvetenhet om att biståndet måste bli effektivare för att de höga målsättningarna i FN:s millenniedeklaration ska nås - en halvering av fattigdomen till år 2015.

Alliansregeringen tar dessa åtaganden på allvar. Vi genomför nu förändringar av biståndet på ett antal områden för att säkerställa att vårt utvecklingssamarbete verkligen ger resultat.

Under året har vi gått igenom de samarbetsländer där vårt bistånd styrs av en samarbetsstrategi eller riktlinjer i syfte att fokusera det bilaterala utvecklingssamarbetet till ett mindre antal länder. Våra resurser kan därmed fokuseras på en effektivare fattigdomsbekämpning och satsningar inom prioriterade områden såsom demokrati och mänskliga rättigheter, jämställdhet och miljö och klimat. Och det blir möjligt att engagera sig djupare där Sverige fortsätter samarbetet. Det multilaterala biståndet, det humanitära biståndet, det statligt finansierade stödet via svenska enskilda organisationer samt visst forskningssamarbete omfattas inte av landfokuseringen.

Det är en grannlaga uppgift att välja ut samarbetsländer. Behoven är oändliga, men det är inte genom att göra allt överallt som vi bäst bidrar till utveckling. Valet av samarbetsländer har baserats på en sammanvägd bedömning för att identifiera var Sverige har bäst förutsättningar att bidra till utveckling.

De frågor vi ställt är bland annat: Hur omfattande är fattigdomen och var är behoven störst? Går utvecklingen i rätt riktning när det gäller mänskliga rättigheter och demokrati? Om inte, har vi möjlighet att påverka den? Hur kan Sverige bidra? Finns andra givare som har bättre förutsättningar att göra nytta?

Mest bistånd kommer att gå till de fattigaste länderna, men det finns också fattiga länder som vi drar oss ur, där andra kan bidra bättre. Vi kommer att stödja länder som inlett en demokratisering och värnar de mänskliga rättigheterna, men vi kommer också att stödja länder där förutsättningarna är extra svåra men där vårt stöd kan göra skillnad.

Landfokuseringen innebär att det bilaterala utvecklingssamarbetet fokuseras till drygt 30 regelrätta samarbetsländer. De har indelats i tre kategorier för att tydliggöra skälen för Sveriges engagemang.

·Länder med vilka Sverige ska bedriva långsiktigt utvecklingssamarbete. Det är 12 länder i Afrika, Asien och Latinamerika som vi har samarbetat länge med och där Sverige har ett tydligt mervärde: Burkina Faso, Etiopien, Kenya, Mali, Moçambique, Rwanda, Tanzania, Uganda, Zambia, Bangladesh, Kambodja och Bolivia. I dessa länder ska vi fördjupa samarbetet, spela en roll i deras kamp mot fattigdomen och stödja uppbyggnaden av demokratiska institutioner.

·Länder/områden i konflikt- och postkonfliktsituation med vilka Sverige ska bedriva utvecklingssamarbete. Det handlar om 12 länder i Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika: Burundi, DR Kongo, Liberia, Sierra Leone, Somalia, Sudan, Afghanistan, Östtimor, Irak, Västbanken-Gaza, Colombia och Guatemala. Här krävs särskilda och flexibla insatser för att bidra till fattigdomsbekämpning, fredsprocesser och återuppbyggnad.

·Länder/områden i Östeuropa med vilka Sverige ska bedriva reformsamarbete. Vi fördjupar samarbetet med 9 länder i syfte att underlätta EU-integrationen och därmed stärka fattigdomsbekämpningen och reformansträngningarna i vårt närområde. Det är Albanien, Bosnien-Hercegovina, Georgien, Kosovo, Makedonien, Moldavien, Serbien, Turkiet och Ukraina.

I dessa tre landkategorier stärker vi vårt fokus på demokrati och mänskliga rättigheter. Regeringen förstärker därtill arbetet för demokrati och mänskliga rättigheter i ett mindre antal länder där biståndet bedrivs under andra former än regelrätt stat-till-stat-samarbete. Här är enskilda organisationer och demokratiska krafter i det civila samhället viktiga mottagare av vårt stöd.

I vissa länder där det svenska utvecklingssamarbetet fasas ut kommer det svenska engagemanget att ta sig nya uttryck. Biståndet fasas exempelvis ut till Kina och Vietnam, men där kommer begränsade medel från biståndsbudgeten under en övergångsperiod att användas för att bidra till aktörssamverkan inom prioriterade områden såsom miljö, demokrati och mänskliga rättigheter.

I andra utfasningsländer fortsätter vi att vara engagerade genom vårt stora stöd via EU, samt FN och andra multilaterala institutioner. På olika sätt ska Sverige bibehålla och utveckla relationer med länder där utvecklingssamarbetet fasas ut. Utfasningen ska genomföras ansvarsfullt och i samverkan med andra givare.

Med detta arbete har regeringen gjort klart var och varför Sverige ska engagera sig. Landfokuseringen är ingen besparingsåtgärd utan syftar till att främja en effektivisering av det svenska utvecklingssamarbetet i de länder där Sverige väljer att fokusera sina insatser. Kvarvarande låginkomstländer där det svenska utvecklingssamarbetet bedöms kunna göra mest nytta prioriteras.

Nästa steg är planeringen av hur vi ska satsa i de länder där vi stannar kvar. De erfarenheter och nätverk som det svenska engagemanget runt om i världen har skapat ska tas till vara. Vi är därför angelägna om att i nära samarbete med enskilda organisationer och andra intressenter föra en dialog om hur vi ska gå vidare - både i länder där vi fördjupar och där vi fasar ut vårt bistånd.

Nu ställer vi biståndets innehåll och dess överordnade mål - att skapa förutsättningar för fattiga människor att förbättra sina levnadsvillkor - i centrum. Hela omläggningen av biståndet kommer att vara tydlig inom tre-fyra år. Detta är bara början på en förändring - från ett passivt bistånd till en aktiv utvecklingspolitik som vi kan vara stolta över. Till en politik som gör nytta där den behövs allra mest.
Gunilla Carlsson